UTAN GRÄNSER : Tur att jag inte blev kissnödig

Här kan ni följa mina förberedelser inför "The toughest footrace on earth" Marathon Des Sables. Ett lopp om 25 mil genom Sahara.
Jag började springa sommaren 2009 när jag förlorade min dotter Lisa 14 år. Det var min kompis Fredrik som fick med mig ut på löprundor. Löpningen har varit en enorm hjälp i mitt sorgearbete. Idag har jag ett fungerande liv och jag älskar livet igen.

Så ofta jag får tillfälle föreläser jag om min väg tillbaka till ett fungerande liv och de verktyg jag använt, förberedelserna inför mitt äventyr i öknen i april, min löpning, inspiration, mål och målbilder.
Lisa pratade ofta om att hon ville bli barnläkare. Jag tror hon hade kommit att arbeta för Läkare Utan Gränser. En organisation som jag tycker är fantastisk och som hjälper så många. Nu vill jag hjälpa dem. Därför har jag startat en insamling. Stöd insamlingen till Läkare Utan Gränser genom att satsa valfritt antal kronor. Ett bidrag lämnar ni genom att klicka på bilden "Läkare Utan Gränser" till vänster.

måndag 21 januari 2013

Tur att jag inte blev kissnödig

Dags för dagens löprunda. Alla varma byxor och underställ i tvätten. Men jag ä int blöt int. På med tightsen och ut i kylan. JaJAja, det blåser en del också känner jag när jag börjar springa. Det blir inte bättre av att de tre första kilometrarna går i motvind. Men en riktig löpare bangar inte för lite vind och kyla. Jag blir väl varm efter en stund. Jovisst blev jag varm. Överallt utom på ett ställe. Efter fem kilometer gjorde det riktigt ont. Vad gör man. Tur man är uppfinningsrik. Jo av med en handsken. Lätta på tightsen. Tittar ner för att se var den ska placeras. Det var inte lätt. För vart faaan hade den tagit vägen. Långt där nere i byxorna såg jag en liten stelfrusen skinnbit. Ner med handsken för att rädda vad som kunde räddas. Ja, det var tur jag inte blev kissnödig för jag hade aldrig lyckats locka fram den ur tightsen.