Endorfinhög, en magisk känsla och ett varmt hjärta

Sitter på tåget mot Stockholm och har ett fåningt leende på läpparna. Lutar mig tillbaka i stolen och sluter ögonen. RHCP i lurarna. Har en härlig lyckokänsla i hela kroppen. Fortfarande hög på endorfiner från gårdagens marathon. Funderar lite över vad som gjorde att det blev som det blev och att det gick som det gick igår. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det handlar om att dela med sig av det man har.

Vi var tre grabbar i bilen upp till Bromölla som delade våra tidigare marathonerfarenheter och tillsammans såg fram emot dagens lopp. Väl framme stötte jag på Daniel redan på parkeringen. Daniel är alltid lika entusiastisk och trots att han förra helgen inte fick springa New York Marathon var han full av förväntan inför Bromölla Marathon och berättade glatt att idag skulle det bli full satsning mot sub 3 timmar. Det fick bära eller brista. Hans entusiasm och energi smittade av sig. På startlinjen var jag laddad. De första 25 km gick som en dans. De frivilliga funktionärerna som med ett leende langade dricka vid vätskekontrollerna och hejade på oss fyllde på mina energidepåer med såväl kolhydrater som mental energi. Strax efter 25 km fick jag en svacka. Vätskekontrollen och funktionärernas hejarop vid varvningen gav lite ny energi. Vid 33 km kom jag ikapp en man som hela loppet legat ca. 150 meter före mig. Vi börjar småprata. Han var inne i en svacka och hade det kämpigt. Jag föreslår att vi ska fuska lite. Han tittar frågande med viss skepsis på mig. Lugnande förklarar jag att det inte handlar om doping eller att vi ska ta någon genväg. Jag berättar att jag började springa sommaren 2009 när jag förlorat min dotter Lisa och att löpningen varit en stor hjälp i mitt sorgearbete. Mannen beklagar sorgen. Jag berättar sedan att när det börjar bli tungt att springa så brukar jag be min ängel Lisa att blåsa lite medvind och att det alltid funkar. Mannen ser genast spänstigare ut i steget och han tackar för att jag delade med mig. Men det är nu det märkliga händer. Kort efter att jag delat med mig av min berättelse känns mina ben spänstigare än någongång tidigare under loppet och en härlig känsla sprids i hela kroppen. Det känns plötsligt som om jag skulle kunna springa hur långt som helst. Jag vet att kraften kommer från någon som var bäst på att dela med sig och jag tittar upp mot den blå himmelen. Med en glädjetår rullande ner för kinden ökar jag farten och snart har jag sprungit om ytteriger fyra löpare.

TACK LISA