Born To Run - Vad är det vi jagar?

Igår var jag på en föreläsning med rubriken "Born To Run - Vad är det vi jagar?". I panelen fanns idrottsforskare Karin Book, triathleten Jonas Colting och bloggaren Helena Giertz.
Det var en ganska tam föreställning där det kändes som om man försökte hitta olika förklaringar till varför människor i allt större utsträckning tränade mer och sprang allt längre sträckor. Tyvärr blev utgångspunkten i debatten och föreläsningen att detta inte var helt normalt. Den ena efter den andra konstiga förklaringen fördes fram. Är det en modefluga? Är det för att få högre status? Är det för att det gynnar karriären att ha ett marathon eller en ironman i sitt CV? Är det för att söka utmaningar som vi annars inte längre får i dagens samhälle? Ja, för någon förklaring måste det ändå finnas till att så många människor beter sig så konstigt.
För det kan väl inte vara så enkelt att det är fantastiskt kul och att man faktiskt mår så mycket bättre både fysiskt och mentalt.

Frågan känns lite som ett "I-landsproblem" och mer som en klassfråga. Jag tycker det är viktigare att diskutera vilka det är som tränar mer och vilka som har möjlighet att ta bättre hand om sin fysiska hälsa. För det är framförallt höginkomsttagare och högutbildade som tränar mer. Vilket jag tror helt beror på att dessa människor har mer tid och de ekonomiska förutsättningarna. Men också för att de blivit fostrade till det. Detta smittar i sin tur över på barnen eftersom föräldrarna dels kan betala för barnens idrottande och dels har tid att skjutsa barnen till olika fritidsaktiviteter. Även här har vi alltså en växande klassklyfta. Jag tror vi måste tänka om när det gäller vad som är fysisk aktivitet och vad som är idrott/sport. Redan tidigt i skolan blir vi matade med att det är viktigt att springa snabbast eller att vinna i lagidrott. Det är skolmästerskap, fotbollsturneringar och löptävlingar. Fokus ligger inte på att det viktiga är att det ska var kul att röra på sig och att detta är bra för hälsan. Hur många tycker inte att idrott är pest eftersom de redan tidigt i skolan sprang och fick blodsmak i munnen för att läraren stod och tog tiden med stoppuret eller fick prestationsångest när varje hopp skulle mätas på höjden eller längden. Ska vi lyckas minska klassklyftan när det gäller träning och motion måste vi få bort tävlingmomentet i skolidrotten och göra den fysiska aktiviteten i skolan till en daglig rolig lek. Tävlingsidrotten får vi överlåta på föreningslivet och fritiden.

Jag vet inte vad andra jagar. Men jag jagar i alla fall glädjen i att springa och finner den nästan varje gång jag tar en löprunda. Alltid när jag springer mer än 30 minuter får jag en lyckococktail av dopamin och serotonin. Jag känner en tillfredställse och mår fantastiskt bra. Men även inuti mig bor tävlingdjävulen. Medfödd eller skapad av skolidrotten vet jag inte. Men den finns där och först nu när jag hunnit bli 47 år har jag kommit fram att det är fullt tillräckligt att tävla mot mig själv. Därför springer jag också lopp och jagar personbästa och därför är kanske inte alla intervallpass sådär himla kul.   

Det var trist att det blev så lite av Jonas Colting igår. Jag har hört så mycket om honom, men tyvärr så lite av honom.