Här kan ni följa mina förberedelser inför "The toughest footrace on earth" Marathon Des Sables. Ett lopp om 25 mil genom Sahara.
Jag började springa sommaren 2009 när jag förlorade min dotter Lisa 14 år. Det var min kompis Fredrik som fick med mig ut på löprundor. Löpningen har varit en enorm hjälp i mitt sorgearbete. Idag har jag ett fungerande liv och jag älskar livet igen.

Så ofta jag får tillfälle föreläser jag om min väg tillbaka till ett fungerande liv och de verktyg jag använt, förberedelserna inför mitt äventyr i öknen i april, min löpning, inspiration, mål och målbilder.
Lisa pratade ofta om att hon ville bli barnläkare. Jag tror hon hade kommit att arbeta för Läkare Utan Gränser. En organisation som jag tycker är fantastisk och som hjälper så många. Nu vill jag hjälpa dem. Därför har jag startat en insamling. Stöd insamlingen till Läkare Utan Gränser genom att satsa valfritt antal kronor. Ett bidrag lämnar ni genom att klicka på bilden "Läkare Utan Gränser" till vänster.


torsdag 29 november 2012

Ett afrikanskt ordspråk inför Marockoäventyret















"When a gazelle wakes up in Africa,
it knows it must run faster than the swiftest lion, or it will be killed.

When the lion wakes up in Africa,
it knows it must run faster than the slowest gazelle, or it will starve.

In Africa, it does not matter if you are the lion or the gazelle:
All that matters is - when the sun comes up - 
you better be running."


Ja, när solen går upp i Marocko i april 2013 är det bäst att jag springer.

lördag 24 november 2012

Långpass och vackra omgivningar





















Ett härligt långpass på 28,9 km med 5,5 kg i ryggsäcken i trevligt sällskap och vackra omgivningar. Långpassen går så mycket enklare och är så mycket roligare när man har sällskap. I 24 km hade jag sällskap av Bengt och Thomas. Det blev gamla järnvägen rakt ut mot Örtofta.

















En mycket lång raksträcka.

Väl hemma var det dags att prova ett nytt varumärke av frystorkad mat, pasta med valnötter. Även detta smakade helt ok. Nu är det snart dags för avslutning med Furulund IK:s P35 med efterföljande 80-talskväll på byns pizzeria Milas. En fullspäckad dag.



torsdag 22 november 2012

Smörgåstårta

Igår blev 9,7 km distans i 5:04 tempo och benen kändes tunga hela vägen. Idag var det dags för 2x3 km  i marafart med 1 km joggvila. Efter gårdagens tunga ben gav jag mig ut ikväll och förutsatte att det skulle bli ett jobbigt pass med tunga ben. Men efter 2 km uppjogg i 5:20 tempo bar det av i 2x3 km i marafart (4:20 - 4:25) och en 1 km joggvila. Med nerjogg blev dagens pass totalt 11,5 km. Benen var till min förvåning hur pigga som helst. Uppladdningen båda dagarna var ungefär densamma. Skillnaden var att Åsa på mitt jobb, som fyllt år och idag bjöd på smörgåstårta, under sitt tacktal för uppvaktningen och presenten tillkännagav att hela den summa som arbetskamraterna skramlat ihop skulle stötta min insamling till Läkare Utan Gränser. Jag blev rörd och fick en liten klump i halsen. Det var en härlig känsla och jag tror faktiskt det var detta som gav energin och kraften i benen i kvällens träningspass. TACK ÅSA  

onsdag 21 november 2012

Balanserar på gränsen

Vissa dagar är tuffare att komma i springskorna. Idag är en sådan dag. Jag ligger rätt skönt i soffan efter en god middag. Det är inte lika lätt när det är mörkt 5 grader och lite regn. Det lockar inte lika mycket som en skön sommardag eller solig höstdag. Dessutom känner jag nu att träningsmängden ligger på gränsen till vad jag fysiskt och mentalt klarar av. Det sliter att springa många långpass och dessutom flera pass med en tung ryggsäck. Nu gäller det att plocka fram målbilderna. Kicken av dopamin och endorfiner som kommer under passet.   Känslan av tillfredsställelse som jag vet infinner sig efter genomfört pass. Så klart också äventyret i Marocko i april. YES, nu kom lusten. På med kläder och iväg. Vi hörs och ses

söndag 18 november 2012

Ninaninaninana - veckans boktips


Jag som trodde att min fru tyckte att mitt liv kretsade för mycket kring löpning i allmänhet och Marathon Des Sables i synnerhet. Men vilken fin present jag fick i fredags. En bok bara om Marathon Des Sables. Kanske var hennes baktanke att jag skulle tillbringa mer tid i läsfotöljen hemma i helgen. Istället för att ge mig ut och löpa runt.  Jag blev i alla fall himla glad för boken. 


Första testätningen av frystorkat idag innan helgens andra långpass. Biffgryta med kantareller stod på menyn. Ingen gastronomisk höjdpunkt i mitt liv precis. Men faktiskt helt OK. Väl i öknen kommer det säkert smaka fantastiskt. 


Veckan som gick fick jag ihop totalt 81 km. Det började med några lugna pass efter förra helgens pers på Bromölla marathon. I helgen blev det två långpass, lördag 21 km och söndag 29 km. Söndagens pass genomfördes dessutom med ryggsäck och 4 kg packning. Det börjar faktiskt kännas ganska ok att köra långpass två dagar efter varandra. Snart får det bli långpass tre dagar efter varandra.

söndag 11 november 2012

Endorfinhög, en magisk känsla och ett varmt hjärta















Sitter på tåget mot Stockholm och har ett fåningt leende på läpparna. Lutar mig tillbaka i stolen och sluter ögonen. RHCP i lurarna. Har en härlig lyckokänsla i hela kroppen. Fortfarande hög på endorfiner från gårdagens marathon. Funderar lite över vad som gjorde att det blev som det blev och att det gick som det gick igår. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det handlar om att dela med sig av det man har.

Vi var tre grabbar i bilen upp till Bromölla som delade våra tidigare marathonerfarenheter och tillsammans såg fram emot dagens lopp. Väl framme stötte jag på Daniel redan på parkeringen. Daniel är alltid lika entusiastisk och trots att han förra helgen inte fick springa New York Marathon var han full av förväntan inför Bromölla Marathon och berättade glatt att idag skulle det bli full satsning mot sub 3 timmar. Det fick bära eller brista. Hans entusiasm och energi smittade av sig. På startlinjen var jag laddad. De första 25 km gick som en dans. De frivilliga funktionärerna som med ett leende langade dricka vid vätskekontrollerna och hejade på oss fyllde på mina energidepåer med såväl kolhydrater som mental energi. Strax efter 25 km fick jag en svacka. Vätskekontrollen och funktionärernas hejarop vid varvningen gav lite ny energi. Vid 33 km kom jag ikapp en man som hela loppet legat ca. 150 meter före mig. Vi börjar småprata. Han var inne i en svacka och hade det kämpigt. Jag föreslår att vi ska fuska lite. Han tittar frågande med viss skepsis på mig. Lugnande förklarar jag att det inte handlar om doping eller att vi ska ta någon genväg. Jag berättar att jag började springa sommaren 2009 när jag förlorat min dotter Lisa och att löpningen varit en stor hjälp i mitt sorgearbete. Mannen beklagar sorgen. Jag berättar sedan att när det börjar bli tungt att springa så brukar jag be min ängel Lisa att blåsa lite medvind och att det alltid funkar. Mannen ser genast spänstigare ut i steget och han tackar för att jag delade med mig. Men det är nu det märkliga händer. Kort efter att jag delat med mig av min berättelse känns mina ben spänstigare än någongång tidigare under loppet och en härlig känsla sprids i hela kroppen. Det känns plötsligt som om jag skulle kunna springa hur långt som helst. Jag vet att kraften kommer från någon som var bäst på att dela med sig och jag tittar upp mot den blå himmelen. Med en glädjetår rullande ner för kinden ökar jag farten och snart har jag sprungit om ytteriger fyra löpare.

TACK LISA

Veteran SM - Är jag gammal?


Jag har i och för sig spelat Oldboysfotboll i 11 år. Men veteran låter väldigt gammalt. För jag har ju bara sprungit i tre år. Känslan när jag anmälde mig till veteran-SM i marathon, gubb-SM enligt vissa, var därför att ja blivit gammal. Men väl på plats i Bromölla försvann den känslan direkt när jag såg de pigga grabbarna som ställde upp i klass M 75 år. Det är häftigt att man kan vara 75 år och springa ett marathon på 4:36. Jag insåg då att jag har många år kvar som aktiv löpare.    


Vi var tre glada grabbar (jag, Håkan och Tomas) som kom i god tid innan loppet i Bromölla. Arrangörernas gratisfika hägrade. Vädrets makter såg ut att vara med oss. Redan på parkeringen träffade jag Daniel som nu efter att inte fått springa New York marathon skulle göra en satsning mot sub 3 i Bromölla. Daniel sprider alltid en härlig positiv energi. Själv var jag osäker på formen. Men känner mig så väl att jag visste att när startskottet gått skulle jag inte kunna stoppa mig från en satsning mot pers. Och så blev det. Kroppen och benen kändes helt ok. Första milen gick på 44 min och halvmaran på 1:32. Efter en liten svacka vid 25 km piggnade jag till vid 32 km och började plocka placeringar. Tittade på klockan och fick hopp om att det kunde bli under 3:05. Men vid 39 km slog krampen i baksida lår till. Fick korta steget och försöka parera kramphuggen sista kilometrarna mot mål. Det blev ett nytt prydligt pers på 3:06 som räckte till en 5:e plats i klass M45. Grymt nöjd njöt jag av glöggen som serverades i målfållan. Klassen vanns på imponerande 2:48. Även Daniel persade på 3:02 och Tomas satte nytt pers med 3:27. Daniel fick sm-silver i M35. 
En stor eloge till arrangören Ryssbergets IK som gjort ett fantastiskt bra jobb.     

torsdag 8 november 2012

Bromölla Marathon och Veteran-SM på lördag

Lätt träning denna vecka för dels återhämtning efter Österlenmaran i lördags och dels för att ge bra form till Bromölla marathon nu på lördag. Idag blev det 8,7 km lätt distans. Benen kändes sådär. Förhoppningsvis hinner de återhämta sig lite till innan lördag. Eftersom jag har kört väldigt lite kvalitetsträning efter sommaren har jag ingen aning om hur formen är eller vilken fart som finns i benen. Det har varit många långpass och flera av dessa med tung ryggsäck. Men känner jag mig själv rätt så kommer hornen växa i pannan på startlinjen på lördag. Sen får vi se hur långt det håller. Bromölla marathon blir sannolikt mitt sista lopp innan Marathon Des Sables.

Mina nya Brooks Cascadia 7 är hur sköna som helst och så här långt känns det som om det är skon för Marathon Des Sables.

tisdag 6 november 2012

Prylbög

Nästan som julafton. Det är bara att erkänna jag är prylbög/nörd när det gäller löpning. Igår kom ett paket med posten och ur paketet kom skorna, Brooks Cascadia 7 som jag hoppas ska ta mig genom Sahara i  april 2013. Skorna finns inte att köpa i Sveige och fick därför beställas från England. Jag kände mig som ett barn på julafton när paketet öppnades. Jag har redan ratat två par skor som jag trodde var perfekta för Marathon Des Sables. Ikväll blir det ett först test av skorna. Rapport om utfallet kommer efteråt.


Born To Run - Vad är det vi jagar?

Igår var jag på en föreläsning med rubriken "Born To Run - Vad är det vi jagar?". I panelen fanns idrottsforskare Karin Book, triathleten Jonas Colting och bloggaren Helena Giertz.
Det var en ganska tam föreställning där det kändes som om man försökte hitta olika förklaringar till varför människor i allt större utsträckning tränade mer och sprang allt längre sträckor. Tyvärr blev utgångspunkten i debatten och föreläsningen att detta inte var helt normalt. Den ena efter den andra konstiga förklaringen fördes fram. Är det en modefluga? Är det för att få högre status? Är det för att det gynnar karriären att ha ett marathon eller en ironman i sitt CV? Är det för att söka utmaningar som vi annars inte längre får i dagens samhälle? Ja, för någon förklaring måste det ändå finnas till att så många människor beter sig så konstigt.
För det kan väl inte vara så enkelt att det är fantastiskt kul och att man faktiskt mår så mycket bättre både fysiskt och mentalt.

Frågan känns lite som ett "I-landsproblem" och mer som en klassfråga. Jag tycker det är viktigare att diskutera vilka det är som tränar mer och vilka som har möjlighet att ta bättre hand om sin fysiska hälsa. För det är framförallt höginkomsttagare och högutbildade som tränar mer. Vilket jag tror helt beror på att dessa människor har mer tid och de ekonomiska förutsättningarna. Men också för att de blivit fostrade till det. Detta smittar i sin tur över på barnen eftersom föräldrarna dels kan betala för barnens idrottande och dels har tid att skjutsa barnen till olika fritidsaktiviteter. Även här har vi alltså en växande klassklyfta. Jag tror vi måste tänka om när det gäller vad som är fysisk aktivitet och vad som är idrott/sport. Redan tidigt i skolan blir vi matade med att det är viktigt att springa snabbast eller att vinna i lagidrott. Det är skolmästerskap, fotbollsturneringar och löptävlingar. Fokus ligger inte på att det viktiga är att det ska var kul att röra på sig och att detta är bra för hälsan. Hur många tycker inte att idrott är pest eftersom de redan tidigt i skolan sprang och fick blodsmak i munnen för att läraren stod och tog tiden med stoppuret eller fick prestationsångest när varje hopp skulle mätas på höjden eller längden. Ska vi lyckas minska klassklyftan när det gäller träning och motion måste vi få bort tävlingmomentet i skolidrotten och göra den fysiska aktiviteten i skolan till en daglig rolig lek. Tävlingsidrotten får vi överlåta på föreningslivet och fritiden.

Jag vet inte vad andra jagar. Men jag jagar i alla fall glädjen i att springa och finner den nästan varje gång jag tar en löprunda. Alltid när jag springer mer än 30 minuter får jag en lyckococktail av dopamin och serotonin. Jag känner en tillfredställse och mår fantastiskt bra. Men även inuti mig bor tävlingdjävulen. Medfödd eller skapad av skolidrotten vet jag inte. Men den finns där och först nu när jag hunnit bli 47 år har jag kommit fram att det är fullt tillräckligt att tävla mot mig själv. Därför springer jag också lopp och jagar personbästa och därför är kanske inte alla intervallpass sådär himla kul.   

Det var trist att det blev så lite av Jonas Colting igår. Jag har hört så mycket om honom, men tyvärr så lite av honom.

söndag 4 november 2012

Så Mycket Bättre eller Nattmarathon på Österlen ?


Vad ska man göra en vanlig lördagkväll i november? Äta något gott och dricka ett gott vin för att sedan bänka sig i sköna soffan framför Så Mycket Bättre eller dra till Simrishamn och springer ett marathon i mörker, bitvis snöblandat regn och ca 4 grader. Ett lätt val - Nattmarathon på Österlen. 

Det blev en helkväll på Österlen. Vilket härligt lopp och fantastiskt arrangemang. Ett marathon efter mörkrets inbrott under ljusfesten på Österlen. Med start i Gärsnärs, förbi Gärsnäs slott, genom Hammenhög två gånger, genom Borrby, ut på riktigt mörka vägar där pannlampa fick göra nytta, genom Östra Hoby, drickakontroll i Skillinge och Brantevik, i Brantevik hördes vågskvalp och det luktade hav, slutligen en fin målraka på kullersten i Simrishamn. Vägarna kantades långa sträckor av marshaller. Det var ljusspel på slottsväggarna och fyrverkerier på den mörka himlen. Vi var fyra grabbar som höll ihop hela vägen och snackade om det mesta och kanske framförallt hur stora öl som skulle drickas efter målgången. Vi hade fantastiskt roligt och kilometrarna mot mål försvann i ett nafs. Tiden går fort när man har roligt och då höll vi ändå på ganska länge. Det är fasiken så mycket roligare att springa marathon i tillsammans.  Efter målgång, dusch och ombyte var det After Run på Evelinas Kök i Simrishamn där det bjöds på pizza. En hel restaurang med likasinnade, halvgalna löpare, som precis sprungit ett nattmarathon. Alla med ett fånigt leende på läpparna trots att vissa hade svårt att gå för att hämat de mycket fina priserna som lottades ut. En timme efter midnatt styrde vi bilen hemåt. Trötta men lyckliga. Vi var alla eniga att detta var en fantastisk upplevelse som måste göras om nästa år.
Tack Jonas för att du drog med mig på detta äventyrt. Även ett stort tack till Crisp Team. Ni har skapat ett fantastiskt lopp som är en upplevelse utöver det vanlig.


Nummerlappshämtning på mysigt fik i Simrishamn.

Vilket ledde till uppladdning med chillfika tillsamman med bröder brothers. 

Tid för start.

Inte helt överens med kameran ännu. Men det ska föreställa ljusspelet på Gärsnäs slott.



fredag 2 november 2012

Till Sahara via Österlen


Om 152 dagar står jag på startlinjen.


Det har varit dåligt med träning i sand så här långt. Kanske får bli några turer till Lomma beach. Men först blir det Österlenmarathon i morgon kväll. Det ska bli häftigt att springa en marathon på kvällen i mörker. Det är första gången jag springer ett marathon där man måste ha reflexväst och pannlampa för att få starta. Vi är 5 st som ska springa tillsammans utan jakt på några personbästa. 




torsdag 1 november 2012

STOLT MEDLEM I BRYGGAN MALMÖ

Igår blev jag medlem i Bryggan Malmö. Jag fick medlemskapet av Rotary Malmö-Västra hamnen för att jag föreläst vid deras frukostmöte. Medlemsskapet är nog det bästa arvodet jag fått när jag föreläst. Bryggan i Malmö är en obunden ideell förening som  arbetar med barn vars föräldrar är eller har varit frihetsberövade. Det finns 8 000 - 10 000 barn i Sverige som har sin ena eller bägge föräldrarna frihetsberövade. Det är svårt att föreställa sig hur tufft detta måste vara för ett barn. Det måste vara oerhört tufft att som barn dels vara utan en eller båda föräldrarna och dels möta omgivningens reaktioner på att din mamma eller pappa sitter i fängelse eller är häktad. Bryggan ger dessa barn möjlighet till en trygg mötesplats med andra barn i samma situation, stödsamtal och andra gemensamma aktiviteter. Vill ni veta mer om Bryggan Malmö och kanske bli medlem så kan ni gå in på brygganmalmo.se.

Jag är fortfarande hög på energin efter föreläsningen igår. Kontakten med åhörarna både under och efter föreläsningen ger sån energi. Det är så häftigt att få stå framför en samling människor som sitter där bara för att lyssna på det jag har att säga. Jag känner mig så priviligierad som får den möjligheten ibland. Möjligheten att få göra det jag tycker bäst om och att få dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter. Idag på lunchen gick jag genom Malmö Central och mötte en av åhörarna från igår. Vi hälsade flyktigt och jag fick ett sånt där varmt härligt leende som gör att man går vidare med leende på läpparna och känner att livet är bra härligt.