Snö Hagel Drivis och ny frisyr - Mentalt frisk?

Jag är motiverad. Men är jag helt frisk?.

Efter att som alltid blivit lika väl omhändertagen och snygg i håret hos Helene, Helenes Hårstudio, skyndade jag mig hem för att byta till löparkläder. Kastade mig ut genom dörren för att mötas av en tät hård hagelstorm som med vinden piskade hagelkornen i ansiktet. Det sved i skinnet och det var svårt att titta framåt. Stannade jag upp vände om och gick in igen - NEJ. Det kom överhuvudtaget inte en tillstymmelse till tanke om att strunta i dagens runda. Jag joggade ner till elljusslingan vid Vikenbadet för att få lite skydd av skogen där. Träden runt elljusslingan gav visst skydd mot hagelstormen men spåret visade sig vara rejält vattensjukt. Dök det då upp en tanke att jag kanske borde ge upp och jogga hem till den sprakande värmande brasan i kaminen - NEJ. Istället konstaterade jag glatt att detta var ett utmärkt tillfälle att testa mina nya vattenavvisande löparskor. Gladeligen klafsade jag på i vattenpölarna. Efter totalt 3 kilometer avverkade kände jag att uppvärmningen var klar. Det var dags för lite fartlek. Farten ökades markant och hagelkornen som träffade ögonen gjorde ont. Kom det då någon liten fundering om att jag i vart fall borde dra ner på farten och strunta i fartleken - NEJ. Jag böjde istället ner huvudet, fäste blicken i marken och konstaterade nöjt att nu kunde hagelkornen inte längre träffa ögonen. Benen kändes lätta och spänstiga även om underlaget var blött och tungt. Snart började hjärnan som vanligt jobba av sig självt. Tankarna for iväg till nästa veckas föreläsning på MINC i Malmö. Många bra tankar och formuleringar for genom huvudet och fartlekens 4 km gick som en dans. Tänk om man hade kunnat operera in ett extern hårdisk i hjärnan som automatiskt sparade alla dessa tankar. För när jag kommer hem och ska skriva ner allt så minns jag bara hälften. Fartleken var klar och jag vände ut ur skogen och möttes åter av piskande hagel i ansiktet. Det finns två vägar hem en som är 1 600 m och en som är 4 000 m. Tog jag den korta vägen för att snabbt komma hem till brasvärmen - NEJ. Tanken dök inte ens upp i huvudet. Det blev den långa vägen. När jag efter 3 500 m svängde upp mot Kullen hade det slutat hagla och kvällshimlen var stjärnklar. Jag tittade upp, såg en stjärna blinka till mig, undra förresten vem det kan ha varit, och kände sicken härlig kvällsrunda. Jag kan lova att efter en varm dusch smakade yogurten med valnötter och honung fantastiskt framför tv-sporten och braskaminen. Nöjt konstaterade jag att kanske är jag inte helt frisk mentalt, men jag mår f....n så bra.